Livet är så orättvist. Hemska saker händer så goda människor. Och orättvisan slår mot dem som inget ont har gjort, medan djävulen står bredvid och bara förstör. Det är orättvist att mina barn aldrig kommer veta hur snäll min egna farmor var. Förmodligen kommer de aldrig heller få känna min älskade morfars värmande kramar eller höra min mormors fina skratt. Det är orättvist att det finns människor som dömer andra efter deras hudfärg, sexuella läggning eller etnicitet, framför deras personlighet och meriter. Det är orättvist att fina unga människor drabbas av allvarliga sjukdomar, medan t.ex jag går fri från värk, lässvårigheter, synfel, dålig hörsel och till och med allergier. Det är så orättvist, men det är livet. Och livet är ändå rätt fint.

 

Men idag stod jag och mina vänner upp för en orättvisa. Vi tågade tillsammans med ca 400 andra personer för att visa att rasism är inte okej. Det är inte tollerant på någon nivå. Vi tågade tillsammans storgatan ner mot torget med facklor i händerna och med goda hjärtan. Och det gjorde mig ändå glad, att i denna orättvisa värld, fanns så många som fanns samlade på torget mot denna orättvisa. 

 

Ungefär två gånger om året hjälper jag andra som också har blivit utsatt för livets orättvisa. De som hamnat i en olycka eller bara inte är fullt friska. Två gånger om året ger jag blod, och jag är så tavksam över att jag kan göra detta. 30 min av min tid, går till att kanske rädda någons liv. Någons mamma, dotter, pappa, son, farbror, moster, syster, bror eller vän. Detta är något som nästan alla kan göra. Det är inte svårt, det gör inte ont och det är en mycket god gärning (man får till och med fika och ersättning för det - anmäl er här!). Något annat som varje människa kan göra är att skriva upp sig i donationsregistret. Att efter sin egen död kunna ge ett fortsatt, kanske till och med fullt friskt, liv till någon annan. Här kan ni anmäla er till doationsregistret, det tar knappt en minut, och du kan rädda någons liv.

 

Det här blev ett mycket längre inlägg än vad jag hade planerat, men det känns också väldigt viktigt. Ibland kan vi bara behöva göra så lite för att något stort ska hända. Spendera 30 min i en bekväm stol med en nål i din arm två gånger om året. Sätta ner foten och säga att rasism inte är okej. Något är bättre än ingenting. Orättvisor kommer alltid att finnas, men tillsammans kan vi minska dem. Inte alla, men vissa, eller till och med många. Vi är skyldiga varandra det.