För ungefär 30 minuter sedan landade ett plan i JFK airport i New York med en av mina bästa vänner på det, Emma. Ett år ska hon vara där borta i Nordamerika, närmare bestämt i San Fransisco. Ett år tills jag får krama henne igen. Ett år som säkert komer gå fort, men som just nu känns som en evighet. Jag är ändå så himla glad. Emma kommer få det så otroligt bra där borta och den fina familj som har fått henne som au-pair kommer skatta sig så så lyckliga. Jag kommer sakna hon, jag kommer sakna dig, Emma. Som tur är finns skype och gratis sms-appar (som jag redan har börjat spamma (overlyattached friend...)), så det blir ändå inte så svårt att hålla kontakten. Men trots allt kan jag inte hålla tillbaka tårarna, jag som aldrig gråter. Men jag gråter inte bara av saknad, mest gråter jag av glädje och stolthet, att mina vänner är så modiga och bra. Emma är verkligen en av dom, någon som jag har hållt nära mitt hjärta i 5 år och som förgyllt varje skoldag i gymnasiet och alla dagar efter studenten. Nog med allt cheesy-prat nu, snela, nu måste jag rycka upp mig! Det jag vill säga är: Ha det så himla bra min älskade vän, det här året kommer bli så jäkla häftigt!! Vi ses snart igen ♡