Just det ja, hade kör idag också. Det lät hemskt. Allvarligt, det var ingen höjdare alls. Dock fick jag fina komplimanger från Magnus för min sångröst vilket värme ända in i benmärgen. Min sångröst är något jag väldigt lätt kan bli otroligt självkritisk mot och därför blir jag sådär barnsligt extraglad när någon ärligt och uppriktigt berömmer mig för den. Jag har väldigt lätt för att leva på komplimanger och fina ord en längre tid. Orden från Annelie imorse levde jag på hela skoldagen, och berömmet från Magnus somnar jag nu med för att förhoppningsvis vakna upp imorgon bitti och känna att det inte är så jobbigt att kliva upp ur min varma sköna säng.

Och angående mitt eget tal så blev jag nöjd till sist. Tror jag var alldeles för självkritisk mot mig själv, som det är så enkelt att vara. Tal är enligt mig egentligen en av dom kanske lättaste momenten, jag är bra på det. Ja, jag sa att jag var bra på det, jag bryter mot jantelagen! Jag tycker att jag var duktig, jag är stolt över mig själv och jag tänker inte gömma det. Mitt tal handlade om förändringar i livet och en del i det handlade om hur jag kände mig när jag gick i åttan, ensamheten som jag upplevde. När vi sedan slutade lektionen väntade Rämsy på mig för att jag höll på att packa ihop mina saker, och jag reflekterade just då över hur tacksam jag verkligen var över det, över att hon väntade på mig, för så har det inte alltid varit. Det betyder så mycket, och det är något jag idag mest tar för givet. Carpe Diem, fånga dagen, som Lovisa pratade om. Uppskatta de små händelserna i ditt vardagliga liv, de små guldkornen.

Fylld med inspiration och lycka tog jag bussen hemmåt med ett leende. Idag har vairt en sån dag som jag kommer leva på länge, en dag som jag alltid kommer minnas. När en grupp människor som har känt varandra i ca ett och ett halvt år kan delge varandra väldigt privata och personliga känslor, minnen och tankar, den känslan som det ger är väldigt speciell. Varje dag är jag så glad och tacksam över att jag har hamnat i den klassen jag har hamnat i, med dom människor som jag får dela mina dagar med och de otroliga lärare som jag får undervisas utav. Inspirerande människor, var och en av dom. Dom gör min vardag till en bra dag!

Tack kära IC3 och IC-laget, jag skulle aldrig kunnat hamnat på ett bättre ställe ♥

Idag var det en lite jobbig dag, det var nämligen sista-dagen-på-lovet-dagen, vilket alltid tillför lite längtan men framför allt ledsamhet och lesshet över att lovet redan är slut och man aldrig hunnit med allt man skulle hunnit med. Jag, till exempel, skulle se på en massa film, MINST 18st hade jag som mål. Jag hann med (räknade nyss och trodde det var färre) 15. Ändå inte lika många som jag hade hoppats på. Hade också tänkt att jag skulle ha skrivit klart svenska talet samt varit klar med engelskaC översättningen. Jag är inte klar med något av det.

Därför infinner sig en ledsamhet hos mig. Jag hinner aldrig det jag vill göra och jag gör aldrig det som jag borde göra. Dock har jag hunnit med en del saker som var mer eller mindre planerade, men det är ändå inte nog. Vad skulle jag inte ge för att kunna frysa tiden och kunna starta den när jag helst kände för det? Mycket. Men det kanske är lika bra att det inte är möjligt. Vem vet vilka bus jag skulle hitte på då!

Jag får, som alla andra skolungdomar som också börjar imorn, kämpa vidare. Det är trots allt väldigt kul att gå i skolan och jag trivs som fisken i vattnet där, men det är läxorna som orsakar lidandet. It knocks you down, just get back up when it knocks you down.