Och angående mitt eget tal så blev jag nöjd till sist. Tror jag var alldeles för självkritisk mot mig själv, som det är så enkelt att vara. Tal är enligt mig egentligen en av dom kanske lättaste momenten, jag är bra på det. Ja, jag sa att jag var bra på det, jag bryter mot jantelagen! Jag tycker att jag var duktig, jag är stolt över mig själv och jag tänker inte gömma det. Mitt tal handlade om förändringar i livet och en del i det handlade om hur jag kände mig när jag gick i åttan, ensamheten som jag upplevde. När vi sedan slutade lektionen väntade Rämsy på mig för att jag höll på att packa ihop mina saker, och jag reflekterade just då över hur tacksam jag verkligen var över det, över att hon väntade på mig, för så har det inte alltid varit. Det betyder så mycket, och det är något jag idag mest tar för givet. Carpe Diem, fånga dagen, som Lovisa pratade om. Uppskatta de små händelserna i ditt vardagliga liv, de små guldkornen.

Fylld med inspiration och lycka tog jag bussen hemmåt med ett leende. Idag har vairt en sån dag som jag kommer leva på länge, en dag som jag alltid kommer minnas. När en grupp människor som har känt varandra i ca ett och ett halvt år kan delge varandra väldigt privata och personliga känslor, minnen och tankar, den känslan som det ger är väldigt speciell. Varje dag är jag så glad och tacksam över att jag har hamnat i den klassen jag har hamnat i, med dom människor som jag får dela mina dagar med och de otroliga lärare som jag får undervisas utav. Inspirerande människor, var och en av dom. Dom gör min vardag till en bra dag!

Tack kära IC3 och IC-laget, jag skulle aldrig kunnat hamnat på ett bättre ställe ♥