I lördags, den 23 november, slutade min farmors hjärta att slå. Min fantastiska farmor som har tröstat mig när jag sprungit in genom hennes dörr i full gråt och som har skrattat med mig när vi spelat kort. Hon kan mycket väl ha varit världens snällaste människa, för jag har aldrig mött någon med en så god själ som hon hade. Det är otroligt tungt att veta att jag aldrig kommer krama henne igen. Aldrig höra hennes skratt och aldrig hålla hennes hand. Men var hon än är nu, tror jag att hon är lycklig, att hon har fått återse farfar, och att dom lever lyckliga i alla sina dagar. Men vi som blev kvar här, vi saknar dig, farmor. Vi saknar dig så det gör ont. Så mycket, varje dag. Vi kommer alltid minnas dig, vi kommer alltid älska dig och din kärlek finns alltid med oss. Vila i frid, älskade älskade farmor ♡