Nu sitter jag på ett tåg som i 145km/h i mörkret tar mig längre och längre söderut till Uppsala. Men jag har haft en så bra helg att det inte gör så mycket. Jag har återsett nära och kära, vandrat på kullerstenen i min favoritstad, känt hur kallt vattnet i fjärden var, sett en modomatch med familjen och bara kunnat njutit av att vara ledig.

 

Idag fick jag också återse Annelie. Min kära vän och före detta lärare som alltid ger mig så mycket glädje, lycka och inspiration. Hon såg nog på mig att det kändes lite jobbigt att åka till Uppsala och hon sa, som alltid, något mycket klokt som fastnade hos mig. Hon sa "Du har alltid kvar allt och alla här". Just det gjorde att det plötsligt inte kändes så jobbigt att behöva säga hejdå till dem jag älskar mest av allt. Jag kommer ju tillbaka, och de finns kvar! För om jag ska vara ärlig så är livet så väldigt bra just nu, och jag skulle inte vilja byta det mot något annat.